Det är kaos igen. Attraherar jag kaoset eller skapar jag det? Är det verkligen kaos eller är det bara min upplevelse som är det? Vems verklighet är sann? Jag går omkring i verkstaden och bara gråter. Det är tur att jag har mask på mig så att ingen ser. Jag hade inte orkat svara om någon frågat. Lyfter plywoodskivorna och bryr mig inte om hur de skär i händerna. Drar håra sträck över trät med vinkelhake och blyertspenna HB. Kommer nästan igenom första lagret. Vad spelar det för roll? Det är ful-plywood den här gången. Klyver materielet precis invid linjen, på rätt sida om linjen. Det hade inte kunnat bli bättre. Där satt den.

Jag känner mig skör. Jag vill inte ha kritik eller för allmän åskådning behöva försvara mig, lägga fram argument, berätta min berättelse, säga det jag som regel håller för mig själv. Jag vill inte vara vuxen. Jag vill inte ta tag i och styra narrativet av mitt eget liv, vara subjekt. Kan inte någon annan göra det, någon som vet mer än mig, någon som vet bättre? Var är min barnvagn?

Jag känner mig ensam. Jag har knappt någon att fråga, ingen som stillar mig i paniken, lägger täcket om axlarna, talar lugn i mig så att jag kan somna. Jag vågar inte lyssna på andras råd och därför säger jag ingenting till dem heller. Alla ger råd genom filtret som är dem. Hur mycket jag än skulle berätta kan de ändå inte veta allt om mig och min situation, så hur kan ett råd från någon annan någonsin vara bra?

Blir envis med verkstadsläraren, går efter, söker upp, frågar och frågar igen. Ber om mer hjälp och säger till mig själv när jag skäms att jag är ju faktiskt student. Jag behöver det här för att lära mig. Så jag frågar om igen, väntar i spridd kö med andra när någon annan hinner emellan. Jag ger mig inte, men vilken tid det tar. Dagen rinner förbi. Jag tittar oroligt på klockan. Snart ska han gå hem men jag behöver mer hjälp. Förlänger stegen, ber honom dubbelkolla om jag gjort inställningarna rätt. Om jag gör fel tar det ännu längre tid än om jag väntar på att han ska kolla att det helt säkert är rätt. Det är det och jag kan trycka på play på maskinen. Jag tittar spänt på när den åker fram över materialet. Har jag räknat rätt? Jag ska ha med mig en stol här ifrån idag. Jag satt uppe till halv tolv igår för att förbereda filen. Jag behöver det här.

Jag måste röra mig i kaoset. Stannar jag upp bryter jag ihop. Jag blir svettig. Jag har inte druckit vatten på hela dagen och jag joggar till toaletten första gången vid klockan fem. Det är projektet som bestämmer tiden och takten. Inte klockan och inte jag. När alla delar är tillsågade och sedan utsågade ur skelettramen, och spillbitarna och stol-bitarna utburna ur verkstaden, och maskinen dammsugen och golvet sopat, då är jag klar. Jag dricker en halvliter vatten i en klunk. Sen bär jag ut skivorna till bilen och gråter hela vägen hem. Det tar en timme att komma hem. Mer på grund av isen än på grund av gråten.