Feeling Reality

Känslan, ja, jag vet att det är känslan, av att implodera, mina egna väggar kommer närmare, huden krymper, drar sig in mot ryggraden. Jag stryps, snart kvävd. Det finns mindre och mindre plats för mig här. Du försöker övertyga och betrygga mig med orden “Det löser sig” och jag avskyr det. Det är klart att det löser sig, upplöses, ingenting består. Det är klart att det förändras men hur? Och vad spelar försöken för roll om jag ändå är maktlös?

Känslan, ja, känslan, av att implodera, att jag är på väg att snart inte finnas till. Jag får egentligen inte vara här men jag hade lyckats lura mig själv för en stund, överröstat dem, fått deras ord att yttras endast under vattenytan, och låtsades om att jag inte hörde dem. Trots det växer sig känslan större. Den tar över, regerar över mig. Jag måste hitta ett sätt att ta mig ut, kraft att hålla emot, och ett tecken på att alla dessa röster ljuger.

Jag vet att det är känslan och inte verkligheten. Jag vet att de två inte är samma sak. Min upplevelse av den är inte det samma sak som den. Känslan färgar allt men kan skifta i nyans närsomhelst. Verkligheten förändras med känslan, byter skepnad, expandera eller imploderar. Ibland är känslan större än verkligheten, större än mig och inget annat finns. Då är den sann. Jag vet att allt den säger, skriker till mig, skriker åt mig, är sant. Känslan är min upplevelse, min sanning, oavset hur oproportionelig den är. Den gör sig sann.

//

The feeling, yes, I know it is the feeling, of imploding, my own walls getting closer, the skin shrinking, pulling towards the spine. I am being strangled, soon suffocated. There is less and less space for me here. You try to convince and reassure me with the words “It will work out” and I resent it. Obviously, it will get solved, dissolve, nothing exists. Of course, it changes but how? And what does it matter trying if I am powerless anyway?

The feeling, yes, the feeling, of imploding that I’m about to soon not remain. I am not really allowed to be here, but I had managed to fool myself for a while, overpowered them, made their words speak only below the surface, and pretended not to hear them. Despite this, the feeling grows bigger. It takes over, rules over me. I have to find a way to get out, power to resist, and a sign that all these voices are lying.

I know it’s the feeling and not the reality. I know the two are not the same. My experience of it is not the same as it. The feeling colors everything but can change in hue at any time. Reality changes with feeling, change shape, expand or implodes. Sometimes the feeling is bigger than reality, bigger than me and there is nothing else. Then it is true. I know that everything it says, shouts at me, tells me, is true. The feeling is my experience, my truth, no matter how disproportionate it is. It’s true.

Extra Everything Raw Brownie

Dough Ingredients

  • 10 dated, pitted
  • 2 dl natural cashewnuts
  • 2 dl natural walnuts
  • 1 dl chia seeds
  • 3 tbsp cacao powder
  • 2 tbsp coffee, cooled
  • 1 tbsp macca root powder
  • a pinch os sea salt
  • a dash of ground cinnamon

Spread and Topping Ingredients

  • 1/2 dl coconut oil
  • 1 1/2 tbsp cacao
  • 1 tbsp honey or agave if you want to

Directions for the dough

In a blender, mix the cashew nuts and walnuts. DO it in batches. Otherwise, it clumps up and you get nowhere. 🙂

In a food processor such as KitchenAid with a sort of dough hook, add the dates, coffee, and salt. When they have turned into mush, add the cacao powder. Pause the food processor to do this. Otherwise, you will be in a cloud of cacao. 🙂 Then add in the cashews, walnuts, and chia seeds. As chia seeds absorb moisture this will make the dough thicken over time.

You can also pause your food processor to help it out a bit by scraping down the dough that has gotten stuck on the sides of the bowl.

Pause again and add the cinnamon and maca root powder. When all is combined taste test your dough and see if it is to your liking.

Directions for the Spread

In a separate bowl, blend cacao and coconut oil together. If you need to you can heat the coconut oil slightly to make it runny and so easier to mix. Taste test! Depending on how you like the balance between the sweetness of the dough and the sweetness of the spread, add honey or agave to your spread.

Proteins and fats are more complicated for your body to break down. It makes the energy of these foods release slowly into your bloodstream meaning that they elevate your blood sugar slowly over a longer period of time than sugars and simple carbs. If you have an even blood sugar level, no severe spikes or dips, it makes you crave sugar less and it makes it more enjoyable to go about your day.

Cinnamon makes your blood sugar elevate at a slower phase. To have an even blood sugar level makes your energy stable throughout the day I have read.

This Was Our First Kitchen Garden

We have battled snails and larvae but first and foremost we have battled deers and mooses. They took every chance they got to eat as much as possible of our green efforts. The few treasures that we finally received were so flavorful that I would do it all over again, but a bit smarter in planning though. Fences and so on. 🙂

We planted the tomatoes too thigh we learned.
Tomates!
The broccoli was so much fun to watch growing. 🙂
Peas are the best, butter fried.
Potates! A few are still in the fridge after two months. 🙂

På båten över vattnet// On the Boat Across the Water

Det har slocknat utanför fönstret och fartyget surrar. Han sover på sängen mittemot sedan en timme. Jag kan inte riktigt slappna av som han kan. Inte än. Jag tänker på året som gått sedan vi var här sist, gjorde samma färd över vattnet för att komma fram till långa sandstränder och komma bort från händer som försökte greppa tag och ta ifrån, slå till eller febrilt hålla kvar utan att det märktes. Jag gråter tyst för att inte väcka honom, kniper ihop läpparna som börjar darra och skriver också om det, precis som jag alltid gjort, skrivit mig igenom, försökt skriva mig ur. 

Igår nere på bryggan, då vi kom upp ur det kalla vattnet som fick huden att sticka och pirra sa jag till honom att “Tänk att vi klarade det, förra året. Eller i alla fall tog oss igenom det, på något sätt.” och han mötte min blick med tveksamhet. Kanske försöker jag lämna det bakom mig genom att säga att det är bakom mig. Det kan vara så att jag ännu inte vet hur jag ska bära det med mig för all min framtid trots att jag redan bär det med mig utan att erkänna att det är här nu, sorgen av det som var nu, ännu en gång nu. Jag såg en vit blixt lysa upp vattnet för en halv sekund. En arg ängel, rasande och sedan borta. Död är död.

//

The lights are out outside the window and the ship is buzzing. He’s been sleeping on the bed opposite me for an hour. I can not really relax as he can. Not yet. I think of the year that has passed since we were last here, made the same journey across the water to arrive at long sandy beaches and get away from hands trying to grab and take away, strike or desperately hold on without being noticed. I cry silently so as not to wake him, pinch my lips that start to tremble, and of course write about it, just like I always did, wrote myself through, tried to write myself out of it.

Yesterday down on the jetty, when we got out of the cold water that made the skin sting and tingle, I told him that “We made it, managed, last year. Or at least took us through it, somehow.” and he met my gaze with hesitation. Maybe I’m trying to leave it behind me by saying it’s behind me. It may be that I do not yet know how to carry it with me for all my future, even though I already carry it with me without acknowledging that it is here now, the sorrow of what was now, once again now. I saw a white flash light up the water for half a second. An angry angel, furious and then gone. Dead is dead.