Att bygga en stol av plastavfall #11

Detta är det elfte inlägget om mitt examensarbete i Industridesign (BA) vid Konstfack.

Jag skickade en bit av täckplasten från Bullandö på analys och fick svaret att det var PE. Jag kontaktade också företaget i Sverige som importerar plasten från USA men de kunde inte svara på vilka tillsattser med mera som den innehöll. De sa att de skulle återkomma men det gjorde de inte trots flera försök. Eftersom täckplasten är både stark och tunn, och att den krymper vid uppvärmning betyder det att andra kemiska ämnen har adderats för att uppnå dessa egenskaper. Detta påverkar huruvida den kan återvinnas eller inte och om ångorna som uppstår om den råkar brännas kan vara farliga.

I Sverige återvinns inte plaster som slängs på återvinningscentraler. De bränns upp. Av alla konsumentförpackningar som finns på marknaden som är i plast återvinns enbart 15%. Jag ville ta reda på om min stol kunde återvinnas men det visade sig svårare för varje återvinnare jag kontaktade. Vid femte företaget började jag nästan gråta.

Jag skickade materialprover till två återvinnare i Sverige som ändå lät hoppfulla och kanske skulle kunna återvinna stolen. De har inte återkopplat än.

Täckplast på Bullandö.
Provbit jag skickade iväg.

Det var också vid den här tiden som min handledare introducerade mig till boken Sittmöbelns mått av Erik Berglund. Jag lusläste kapitlet om fåtöljer för aktiv vila och kokade ner det till några bestämda vinklar och mått. Utifrån dess mått byggde jag sedan ett rammverk.

Målet här var att ta reda på om täckplasten kunde byggas upp till en bärande struktur.

Fullkomligt misslyckat! Det blev en puff och ingen fåtölj! Täckplasten fungerade inte till att bygga upp en bärande struktur, men den var stark och formbar.

Up Next:

Att bygga en stol av plastavfall #10

Att bygga en stol av plastavfall #10