Anteckning från någon gång under examensarbetesperioden:

Jag jobbade mig igenom ångesten. Det fanns liksom inget annat att göra. La mig en stund på sängen, tittade på en meningslös vlogg i hopp om att det skulle stänga av mig men det gjorde det inte. Gav upp och satte mig framför datorn igen. Viss ångest måste man jobba sig igenom. Den går inte att anda sig ur. Den går inte att rationalisera bort. Den kräver att arbetet görs och blir gjort. Igenom är vägen fram.

Jobbade hela lördagen, hela söndagen. Tio timmar per dag i mitt CAD-program, troligtvis mer men vi säger tio för det låter rimligare. Vid 22 på söndagen blev jag klar, alla former omarbetade, genomarbetade och dubbelkollade. Ont i hela kroppen av fokus och otålighet. Kände mig ändå hoppfull, för jag hade gjort allt jag kunde komma på, gjort mitt bästa för att öka chanserna att det skulle gå vägen.

I efterhand brukar jag tänka att, hade jag vetat att det skulle vara såhär jobbigt hade jag inte gjort det. När jag springer och kroppen är tung, när det inte finns någon energi att ta av och jag har tre kilometer kvar, då förstår jag inte varför jag gav mig ut från början. Då vill jag bara stanna, ge upp, inte försöka mer. Men jag fortsätter, säger till mig själv att det spelar ingen roll hur snabbt jag tar mig fram, huvudsaken är att jag fortsätter, att jag på något vis förflyttar mig framåt.

På samma vis undrar jag vad jag gett mig in på när jag på skolan springer fram och tillbaka mellan datorn och CNCn, exporterar filer som alla ger error och inte ens lärare förstår varför, timmarna springer fortare än vad jag gör. Stressen växer för problemen känns större än min förmåga att lösa dem, och jag blir rädd att det inte kommer bli någon plaststol. Men jag fortsätter, gör det jag kan komma på som kanske kan lösa det. Det är bättre att försöka nu, ge mitt allt nu, för att öka chansen att jag löser det i tid. På andra sidan tröskeln kan jag vila.

Återigen märker jag hur det är enklare för mig att gå i stolens ärende än mitt eget. För stolens skull kan jag ligga på, fråga verkstadsläraren ännu en gång, fråga lärarna på de andra institutionerna, fråga studenterna i Master om hjälp, inte ge mig och våga ta av någon annans tid, inse att de faktiskt ger det till mig när jag vågar be om det, ställer frågan. Stolen behöver mig, den blir inte till av sig själv. Jag är dess medium, formgivare.

Up Next:

Att bygga en stol av plastavfall #6

Att bygga en stol av plastavfall #6