Jag tar direkt på mig skulden när du säger ”Det var länge sedan sist. Det var länge sedan jag hörde din röst.” men tänker samtidigt att du har ju mitt nummer. Jag har haft samma nummer i säkert femton år. Varför ringer aldrig du? Istället säger jag att jag fått min tredje spruta nu men är fortfarande försiktig. Träffade en vän i somras i en park och det var allt. Kvävs här borta men föredrar det ändå framför offentligt sammanbrott.

Spår går i spår, samma mönster som upprepar sig, ord som ekar från mun till mun, från en generation till nästa. Jag undrar om det någonsin tar slut, om ljuset slutar studsa mellan spegelbilderna, och om lögnerna kan släppa taget, förvridningen lossa sitt grepp och de sanna formerna framträda, äntligen. Du gör för svagt kaffe och jag dricker det utan mjölk trots att jag tycker det är ganska äckligt.

Trött på att upprepa mig, på att inte ha några nya nyheter att berätta, en annan historia att delge. Varför måste det vara jag som gång på gång är tung och trist? Jag undrar om dem blir rädda för mig, för mig och mitt mörker, för det dystra och dunkla, för vemodigheten och melankolin. Jag undrar om det är så cancer tagit mer ifrån mig än bara mina föräldrar, att cancer givit mig utanförskapet och separationen, diskrepansen mig och dem. Jag undrar om det är cancern som också gett mig känslan av att vara på låtsas och på fel plats, och att allt jag rör vid i samma stund börjar röra sig ifrån mig. Jag äger ingenting, knappt ens mig själv. Fick cancer dem andra att lämna mig också? För de kunde inte se mig i ögonen när jag sa hur det var, de kunde inte ens härbärgera mina ord om den. Men vad kan man förvänta sig av någon som nästan är ett barn? Jag trodde att i alla fall du skulle hålla dina två händer i ryggen på mig, men jag hade fel.

//

I immediately take the blame when you say “It was a long time ago. It’s been a long time since I heard your voice. ” but at the same time I think to myself that you have my number. I’ve had the same number for probably fifteen years. Why do you never call? Instead, I say I got my third shot now but am still careful. Met a friend this summer in a park and that was it. Suffocate over here but still prefers it over a public collapse.

Tracks in tracks, the same pattern repeats itself, words that echo from mouth to mouth, from one generation to the next. I wonder if it ever ends, if the light stops bouncing between the mirrors, and if the lies will let go, the distortion loses its grip and the true forms emerge, at last. You make the coffee too weak and I drink it without milk even though I think it’s pretty disgusting.

Tired of repeating myself, of not having any new news to tell, another story to share. Why does it have to be me who is heavy and sad time and time again? I wonder if they are afraid of me, of me and my darkness, of the gloomy and dim, of the sadness and melancholy. I wonder if it is in this way cancer has taken more from me than just my parents, that cancer has given me the exclusion and separation, the discrepancy me and them. I wonder if it is cancer that has also given me the feeling of pretending and being in the wrong place, and that everything I touch in the very same moment begins to move away from me. I own nothing, hardly even myself. Did cancer make the others leave me too? Because they could not look me in the eye when I said how it was, they could not even harbor my words about it. But what can you expect from someone who is almost a child? I thought at least you would guard and support me with your two hands in my back, but I was wrong.

Up Next:

Stop It - Emergency Break

Stop It - Emergency Break