Mångata över viken till oss. Jag dricker tabletter för att få det att sluta, för att de ska släppa taget om mig, för att jag ska få vila i frid. Det är ingen idé att låta tiden ha sin gång, för den går mig förbi. Då är det bättre att kemiskt falla i dvala, att inte gräva i den grop man står i, att inte skjuta sig i foten, en till gång. Månljuset skimrar vitt över det svarta vattnet och håller mig sällskap.

Röd om kinderna och ögonlocken hängandes som dörrar med trasiga gångjärn vid 23. Trots det skulle jag avsluta en skiss och skicka iväg tre mail, bara tre mail, tre mail går fort, och vattna alla växter och städa undan teckningarna som låg på golvet. Sedan låtsades jag som om att jag faktiskt trodde på att det skulle gå, just ikväll skulle det gå att somna utan ångestdämpande. Klockan är 02 nu och det är svar nog på hur de gick med den saken. Tiden tog huvudvärken med sig. Välkommen in och tack.

Jag är visst utmattad, gick över min gräns, bortom min självrespekt som enbart är en viskning från andra sidan väggen. Jag är slut men ingen tackar mig för det. Inte ens jag själv. Det finns dock en lättnad, en tröst, en plats där det inte blåser lika hårt, i att veta att jag gjorde mitt yttersta, gav mer än vad som var nyttigt men kanske nödvändigt. Ändå fortsätter rösterna i mig att hitta luckor, genvägar jag inte kände till men som de tycker att jag magiskt borde ha sett och tagit. De tröttnar aldrig, giriga efter att återigen få förklara mig förlorare. Jag kan inte vinna mot dessa mästare.

//

Moonlight lane across the bay to us. I drink pills to make it stop, to make them let go of me, to be able to rest in peace. There is no point in letting time have its way because it passes me by. Then it is better to chemically fall asleep, to not dig where I stand, to not shoot myself in the foot, one more time. The moonlight shimmers white over the black water and keeps me company.

Red cheeks and eyelids hanging like doors with broken hinges at 11 pm. Nevertheless, I would finish a sketch and send three emails, only three emails, three emails go fast, and water all the plants and put away the drawings that lay on the floor. Then I pretended that I actually believed that it would work, tonight it would be possible to fall asleep without sedatives. It’s 2 am now and that is probably an answer enough to how that went. Time brought the headache with it. Welcome in and thank you.

I am exhausted, went over my limit, beyond my self-respect which is only a whisper from the other side of the wall. I am exhausted but no one thanks me for that. Not even myself. However, there is a relief, a consolation, a place where the wind does not blow as hard, in knowing that I did my utmost, gave more than was useful but perhaps necessary. Yet the voices within me continue to find gaps, shortcuts I did not know but which they think I should have magically seen and taken. They never get tired, greedy to once again declare me a loser. I can not win against these masters.

Up Next:

Ninna in Her Studio pt. #1

Ninna in Her Studio pt. #1