Jag tittar på enkla vloggar där folk pratar med glada, sjungande röster och där en vecka är komprimerad till tjugo fantastiska minuter. Jag tittar på deras kaffekoppar och omöjligt vita tänder, deras lockade hår och glada barn, pannkyssande män och skimrande hy. Jag tittar på deras utklippta livssnuttar för att deras dagar går att hantera, greppa med ena handen. De visar inte det andra, den andra sidan. De visar det som är trevligt, underhållning utan krav på tittaren. Ingenting sticker i ögonen. Jag tittar på dem i hopp om en riskfri distraktion, från mig själv och det som virvlat upp från botten och fortsatt att snurra runt mig utan att jag kunnat hejda det. Minnesbilderna spelas upp med mitt eget liv som duk utan en första ringning som förvarning och utan paus på mitten. Jag har behövt finna mig. Jag ställer därför in, ställer om och ställer om fokus på lyckliga vloggar i hopp om att få det andra att blekna för en stund och jag få mitt andrum, får vara i fred.

Jag letar upp kläderna de bar, lägger dem i varukorgar jag aldrig beställer. Kanske kan jag bli som dem, mitt liv som deras, om jag bara får på mig tröjan och sedan låtsas att jag är en av dem tills det att jag lurat mig själv? Men tröjan sitter konstigt och gör mig obekväm. Jag sliter av mig den och slänger den på golvet. Det är inte såhär det går till. Det går inte att fixa på en eftermiddag, varken mig själv eller det liv där man inte behöver vara rädd inför varje hörn, bära med sig en spegel för att kika runt dem i hopp om att få en förvarning om livets nästa kurvtagning.

När jag ser för mycket på dem ser jag inte mig själv. Jag ser vem jag inte är och kanske borde vara, borde ha varit och borde ha blivit tills nu. För jag vet att jag är som vatten. Jag anpassar mig. Hon får det att framstå lättare att byta än att vara mig själv. Jag spolar igenom minut efter minut, dag efter dag. Det här är så grunt att det inte finns någon variation i nyans, det blir inte djupare längre ut. De vadar där vattnet är varmare än kroppen, det är jolmigt och tillslut obehagligt. Det här går inte. Jag slår igen datorn, tittar upp, ut genom fönstret där solen kisar genom molnen. Jag ska tycka om mig själv istället. Svårare.

//

I watch simple vlogs where people talk in happy, singing voices and where a week is compressed into twenty fantastic minutes. I look at their coffee cups and impossibly white teeth, their curled hair and happy children, forehead-kissing men, and shimmering skin. I watch their cut-out pieces of life because their days are manageable, they can be grasped with one hand. They do not show the other part, the other side. They show what is pleasant, entertainment without demands on the viewer. Nothing stands out. I look at them in the hope of a risk-free distraction, from myself and that which swirled up from the bottom and continued to spin around me without me being able to stop it. The images are played with my own life as a canvas without a first ring as a warning and without a break in the middle. I have had to find my feet. Therefore I set and reset my focus on happy vlogs in the hope of making the other fade for a while and I get space to breathe, my space to be at peace.

I find the clothes they wore, put them in baskets I never order. Maybe I can be like them, my life like theirs, if I just put on the sweater and then pretend to be one of them until I have fooled myself? But the sweater has a weird fit and it makes me uncomfortable. I pull it off of me and throw it on the floor. This is not how it works. It is not possible to fix in an afternoon, neither myself nor the life where you do not have to be afraid of every corner, carry a mirror with you to look around them in the hope of getting a warning about life’s next cornering.

When I look at them too much, I do not see myself. I see who I am not and maybe should be, should have been, and should have become until now. Because I know I am like water. I adapt. She makes it seem easier to change than to remain myself. I fast forward minute after minute, day after day. It is so shallow that there is no variation in hue, it does not get deeper further out. They wade where the water is warmer than the body, it is lukewarm and it gets uncomfortable. This does not work. I shut down the computer, look up, out the window where the sun is peeking through the clouds. I’ll like myself instead. More difficult.