Feeling Reality

Känslan, ja, jag vet att det är känslan, av att implodera, mina egna väggar kommer närmare, huden krymper, drar sig in mot ryggraden. Jag stryps, snart kvävd. Det finns mindre och mindre plats för mig här. Du försöker övertyga och betrygga mig med orden “Det löser sig” och jag avskyr det. Det är klart att det löser sig, upplöses, ingenting består. Det är klart att det förändras men hur? Och vad spelar försöken för roll om jag ändå är maktlös?

Känslan, ja, känslan, av att implodera, att jag är på väg att snart inte finnas till. Jag får egentligen inte vara här men jag hade lyckats lura mig själv för en stund, överröstat dem, fått deras ord att yttras endast under vattenytan, och låtsades om att jag inte hörde dem. Trots det växer sig känslan större. Den tar över, regerar över mig. Jag måste hitta ett sätt att ta mig ut, kraft att hålla emot, och ett tecken på att alla dessa röster ljuger.

Jag vet att det är känslan och inte verkligheten. Jag vet att de två inte är samma sak. Min upplevelse av den är inte det samma sak som den. Känslan färgar allt men kan skifta i nyans närsomhelst. Verkligheten förändras med känslan, byter skepnad, expandera eller imploderar. Ibland är känslan större än verkligheten, större än mig och inget annat finns. Då är den sann. Jag vet att allt den säger, skriker till mig, skriker åt mig, är sant. Känslan är min upplevelse, min sanning, oavset hur oproportionelig den är. Den gör sig sann.

//

The feeling, yes, I know it is the feeling, of imploding, my own walls getting closer, the skin shrinking, pulling towards the spine. I am being strangled, soon suffocated. There is less and less space for me here. You try to convince and reassure me with the words “It will work out” and I resent it. Obviously, it will get solved, dissolve, nothing exists. Of course, it changes but how? And what does it matter trying if I am powerless anyway?

The feeling, yes, the feeling, of imploding that I’m about to soon not remain. I am not really allowed to be here, but I had managed to fool myself for a while, overpowered them, made their words speak only below the surface, and pretended not to hear them. Despite this, the feeling grows bigger. It takes over, rules over me. I have to find a way to get out, power to resist, and a sign that all these voices are lying.

I know it’s the feeling and not the reality. I know the two are not the same. My experience of it is not the same as it. The feeling colors everything but can change in hue at any time. Reality changes with feeling, change shape, expand or implodes. Sometimes the feeling is bigger than reality, bigger than me and there is nothing else. Then it is true. I know that everything it says, shouts at me, tells me, is true. The feeling is my experience, my truth, no matter how disproportionate it is. It’s true.