På båten över vattnet// On the Boat Across the Water

Det har slocknat utanför fönstret och fartyget surrar. Han sover på sängen mittemot sedan en timme. Jag kan inte riktigt slappna av som han kan. Inte än. Jag tänker på året som gått sedan vi var här sist, gjorde samma färd över vattnet för att komma fram till långa sandstränder och komma bort från händer som försökte greppa tag och ta ifrån, slå till eller febrilt hålla kvar utan att det märktes. Jag gråter tyst för att inte väcka honom, kniper ihop läpparna som börjar darra och skriver också om det, precis som jag alltid gjort, skrivit mig igenom, försökt skriva mig ur. 

Igår nere på bryggan, då vi kom upp ur det kalla vattnet som fick huden att sticka och pirra sa jag till honom att “Tänk att vi klarade det, förra året. Eller i alla fall tog oss igenom det, på något sätt.” och han mötte min blick med tveksamhet. Kanske försöker jag lämna det bakom mig genom att säga att det är bakom mig. Det kan vara så att jag ännu inte vet hur jag ska bära det med mig för all min framtid trots att jag redan bär det med mig utan att erkänna att det är här nu, sorgen av det som var nu, ännu en gång nu. Jag såg en vit blixt lysa upp vattnet för en halv sekund. En arg ängel, rasande och sedan borta. Död är död.

//

The lights are out outside the window and the ship is buzzing. He’s been sleeping on the bed opposite me for an hour. I can not really relax as he can. Not yet. I think of the year that has passed since we were last here, made the same journey across the water to arrive at long sandy beaches and get away from hands trying to grab and take away, strike or desperately hold on without being noticed. I cry silently so as not to wake him, pinch my lips that start to tremble, and of course write about it, just like I always did, wrote myself through, tried to write myself out of it.

Yesterday down on the jetty, when we got out of the cold water that made the skin sting and tingle, I told him that “We made it, managed, last year. Or at least took us through it, somehow.” and he met my gaze with hesitation. Maybe I’m trying to leave it behind me by saying it’s behind me. It may be that I do not yet know how to carry it with me for all my future, even though I already carry it with me without acknowledging that it is here now, the sorrow of what was now, once again now. I saw a white flash light up the water for half a second. An angry angel, furious and then gone. Dead is dead.