Väggarna är mina vittnen// The Walls Are My Witnesses

Ventilationen spinner lågt, en kaja pratar med en annan kaja utanför i en björk, ett flygplan flyger någonstans ovanför molntäcket som inte vill släppa igenom en endaste stråle sol till oss idag. Väggarna står stilla. Kaffemaskinen knäpper till då den slår av sig själv. Jag läser en bok på soffan. Inga kaoskrisakuta nyheter brottar sig in genom dörren, inga oroliga röster vädjar genom telefonen, inga blombuketter behöver desperat plockas och bildörrar snabbt stängas. Det är tyst här. Väggarna är mina vittnen.

Småfåglarna vaknar, en hackspett har tagit sig ner till marken och letar bland löven, svanparet har återvänt till vår vik från sommarvistelsen längre ut i skärgården med tre grå ungar i sitt kölvatten. På avstånd betraktade jag när de byggde sitt bo för dem och nu är de här. Tallarna står kvar. Jag sätter två brödskivor i rosten trots att jag inte vill äta. Jag är inte sugen på någonting, ingenting ser gott ut när jag öppnar kylskåpet igen. Jag pliktäter. Går ut på tomten i sandaler och pyjamas, tar av fiberdukarna från pallkragarna, låter tomaterna andas frisk luft och broccolin få rent dagsljus. Så mycket det blir av det idag. Klockan är ett och det är dunkelt.

Här kan jag lämna mina anteckningsböcker öppna. Jag kan lämna utan att vara rädd att aldrig kunna återvända. Jag behöver inte dubbeldubbelkolla att inga spår av mig finns kvar för här får jag lämna avtryck, här får jag den plats jag aldrig fick, inte kunde ta, inte fick hjälp att försvara eller bevara. För den var ju min. Den var min, men den togs ifrån mig. Kanske den också togs ifrån oss. Det finns inga gökungar här, ingen konfliktpolis, inge som försöker dela vattnet, förorsaka oljeolyckor och tända på. Jag har svårt att ta det till mig, ta emot det, att det är tyst här. Väggarna är mina vittnen.

//

The ventilation purrs low, a crow talks to another crow outside in a birch, an airplane flies somewhere above the cloud-covered sky that does not want to let through a single ray of sunlight to us today. The walls stand still. The coffee machine snaps as it switches itself off. I’m reading a book on the couch. No chaotic crisis news break in through the door, no anxious voices appeal through the phone, no bouquets of flowers need to be desperately picked and car doors quickly closed. It’s quiet here. The walls are my witnesses.

The small birds wake up, a woodpecker has descended to the ground and searches among the leaves, the swan couple has returned to our bay from their summer stay further out in the archipelago with three gray chicks in their wake. From a distance I watched them when they bulid their nest for them and now they are here. The pines remain. I put two slices of bread in the toaster even though I do not want to eat. I’m not craving anything, nothing looks good when I open the fridge again. I duty eat. I go outside in sandals and pajamas, remove the fabrics from the pallet collars, let the tomatoes breathe fresh air and the broccoli get clean daylight. So much it can get of that today. It’s one o’clock and it’s dusky.

Here I can leave my notebooks open. I can leave without being afraid of never being able to return. I do not need to double-double-check that no traces of me are left because here I am allowed to leave an impression, here I get the place I never got, could not take, did not get help to defend or preserve. Because it was mine. It was mine, but it was taken away from me. Maybe it also was taken away from us. There are no cuckoos here, no conflict police, no one trying to divide the water, cause oil accidents and light a fire. I have a hard time accepting it, receiving it, that it’s quiet here. The walls are my witnesses.