Inside Or Outside

När stressen kommer inifrån, när det handlar om att jag måste orka prestera och orka fortsätta försöka, kopplar jag bort kroppen. Då struntar jag i att känna och istället råkar jag trampa på mig själv. Jag äter för mycket och lägger mig för sent, jag säger för mycket eller är istället helt tyst och undrar sedan om jag gjorde fel.

När stressen kommer utifrån, när den är bortom min räckvidd slappnar jag av in i hjälplösheten. Jag ger upp försöken att kontrollera mig själv och tillåter mig själv plötsligt att känna och följa det, respektera det. I maktlösheten känner jag mina behov. Jag skjuter tallriken ifrån mig och somnar på soffan trots att det är eftermiddag, jag säger vad jag tycker och låter andras reaktioner tillhöra dem.

“jag är inte bara någon som behöver få fram ett resultat utan någon som också ska leva genom processen”

Jag undrar varför jag hanterar inre och yttre stress så olika, och varför jag fått för mig att vara inkännande mot mig själv står i vägen för min prestation. Det är en metod från förr som inte gett utrymme för mig, för allt som jag är. För jag är inte bara någon som behöver få fram ett resultat utan någon som också ska leva genom processen. Jag undrar hur min process, och därmed mitt resultat, förändras om jag tillåter den målinriktade att möta den inkännande. Jag undrar vad de skulle ge varandra om de fick mötas, vem jag skulle vara om jag vågade låta mig vara en hel människa i varje steg.

//

When the stress comes from within, when it has to do with my ability to perform and to be able to keep trying, I disconnect my body. Then I ignore the feelings and instead I step on myself. I eat too much and go to bed too late, I say too much or am completely silent instead and then wonder if I did wrong.

When the stress comes from outside, when it is beyond my reach, I relax into the helplessness. I give up trying to control myself and suddenly allow myself to feel and follow it, respect it. In the powerlessness, I feel my needs. I push the plate away from me and fall asleep on the couch even though it’s afternoon, I say what I think and let other people’s reactions belong to them.

“I am not just someone who needs to produce a result but someone who will also live through the process”

I wonder why I deal with inner and outer stress so differently, and why I believe feeling empathy for myself stands in the way of my performance. It is a method from the past that has not given me space, for everything that I am. Because I am not just someone who needs to produce a result but someone who will also live through the process. I wonder how my process, and thus my result, changes if I allow the goal-oriented to meet the empathic one. I wonder what they would give each other if they got to meet, who I would be if I dared to let myself be a whole person in every step.