The Weight of Continuity

Jag lägger vanor på hög. Jag staplar dem tills det att de blir stubbar jag kan sitta på och sedan stolpar jag kan luta mig mot. Kontinuiteten bygger mig, jag förlitar mig på den, lägger mitt hopp hos den. Med repetition över tid skapar jag utveckling och förändring. Men inte alltid. För även om jag försöker fungerar det inte alla gånger. Det finns ingen garanti, men att inte försöka gör mer ont än att göra det.

“Det finns ingen garanti, men att inte försöka gör mer ont än att göra det.”

Ibland är kontinuiteten en räddning, morgondagen en livbåt jag kastar mig i, en plats där jag får gårdagens tillkortakommanden förlåtna och får försöka igen. Kontinuiteten håller mig flytande, den i sig får mig att fortsätta. För om jag håller fast vid den bär den mig.

Ibland pendlar det och kontinuiteten blir ett sänke, ännu en dag att bemöta med krav på prestation, produktion, resultat, på att upprätthålla kontinuiteten. Det är jag som måste trampa vattnet eller simma, det är jag som måste orka fortsätta och ibland tar jag slut.

Jag inser nu att jag har missat en viktig del av processen för att skapa balans och på så sätt långsiktig kontinuitet. Jag har glömt vilan. För hittills har jag sett vilan som en risk, som att det är samma sak som att sluta försöka, som att jag skulle sjunka då. Jag anar att det inte stämmer. För jag hamnar där ändå. Kroppen tvingar mig att vila när jag inte vilat på ett tag. Om jag vågade välkomna vilan kanske min kontinuitet skulle bli än stabilare. För jag är redan stark, seg, långlivad, trägen, och målmedveten, envis, driven. Det vet jag. Det kan jag inte förneka även om jag kan glömma det emellanåt. Om jag välkomnade vilan in i processen kanske den skulle komma att ta mig någon helt annan stans. För om jag ändrar processen förändras resultatet.

“För hittills har jag sett vilan som en risk, som att det är samma sak som att sluta försöka, som att jag skulle sjunka då. Jag anar att det inte stämmer.”

Saturday.
Sunday.
Saturday.
Sunday.
Saturday.
Sunday.
Saturday.
Sunday.
Saturday.
Sunday.

//

I put habits in piles. I stack them until they become stumps I can sit on and then pillars I can lean against. Continuity builds me, I rely on it, I put my hope into it. With repetition over time, I create development and change. But not always. Because even if I try, it does not always work. There is no guarantee, but not to try hurts more than to do so.

“There is no guarantee, but not to try hurts more than to do so.”

Sometimes continuity is a rescue, tomorrow a lifeboat I throw myself into, a place where I get yesterday’s shortcomings forgiven and the opportunity to try again. Continuity keeps me afloat, it in itself makes me continue. Because if I hold on to it, it carries me.

Sometimes it oscillates and the continuity becomes a weight, another day to meet demands on performance, production, results, on maintaining continuity. It is me who has to tread water or swim, it is me who has to be able to continue, and sometimes I am not.

I now realize that I have missed an important part of the process to create balance and thus long-term continuity. I have forgotten the rest. Because so far I have seen rest as a risk, as if it is the same thing as stop trying, as if I were to sink then. I guess that is not true. Because I end up there anyway. My body forces me to rest when I have not done so for a while. If I dared to welcome rest, maybe my continuity would be even more stable. For I am already strong, persistent, enduring, and determined, stubborn, driven. I know. I can not deny that, even if I forget it from time to time. If I welcomed rest into the process, maybe it would take me somewhere completely different. Because if I change the process, the result changes.

“Because so far I have seen rest as a risk, as if it is the same thing as to stop trying, as if I were to sink then. I suspect that is not true.”