Don’t Care Anymore

Kameran är den som validerar, den som bestämmer vem och vad som är bra nog att dokumenteras, att minnas, att visas upp, att finnas till. Den som håller i kameran är den som bestämmer, den som ser och väljer ut, den som avgör vad som kommer med i samlingen, vad som kureras, vilka historier som berättas.

Jag bryr mig inte längre om att jag inte är bra nog, att jag är kroniskt otillräcklig, att jag inte håller måttet, att jag inte är perfekt på det sättet som krävs för att väljas ut och visas upp, komma med och finnas till.

Nu bestämmer jag. Jag väljer mig. Jag säger till honom “Ta en bild på mig nu, här där ljuset faller in över mig, och kapa bilden här” och jag klyver luften med mina händer. Jag skapar min plats där jag är självklar, där jag väljer mig. För varje gång jag gör det gör jag sprickor i skalet av oduglighetens påhitt.

The camera is the one who validates, the one who decides who and what is good enough to be documented, remembered, displayed, exist. The one who holds the camera is the who one decides, the one who sees and chooses, the one who singles out, determines what is included in the collection, what is curated, what stories are told.

I do not care anymore that I am not good enough, that I am chronically insufficient, that I do not fit inside the frame, that I am not perfect in the way that is demanded in order to be chosen and displayed, to be included and to exist.

Now I make the decisions. I choose me. I tell him “Take a picture of me now, here where the light falls in over me, and crop the picture here” and I cut the air with my hands. I create my place where I am obvious, where I choose me. Because every time I do I make cracks in the shell the idea of incompetence has created.

Up Next:

Avocado Toast

Avocado Toast