Anteckning från någon gång under examensarbetesperioden:

Jag vet inte hur det hände. I verkstan blev morgnarna tidigare och kvällarna till nätter. Den gör sig inte av sig självt. Prylen behöver mig för att byggas. Det tar mycket att föda fram ett objekt.

Jag kallar det pushvecka. Hemifrån vid nio, tillbaka hemma vid nio. Eller senare. Ofta senare. Att köpa material tar tre timmar, ställtid när jag väl kommer fram till skolan inklusive lunch är en timme, sen kör jag fem timmar i sträck, en kort paus då jag mest går omkring och dricker te på stående fot och sporadiskt äter kakor. Efter det kör jag på igen i två timmar. Jag äter middag på tjugo minuter, skriver ett mail och pratar i telefon samtidigt. Sen åker jag hem. Jag har inte så mycket mer att tillägga om detta just nu. Jag är för trött.

Sågar bort skelettrester med min lilla japanska såg runt bitarna som CNC:n fräst ut. Varje bit har tjugo broar som håller fast den medan CNC:n fräser ut resten. Det är tjugo broar per bit som ska sågas bort och slipas ner. Tummen börjar domna och jag blir rädd att jag håller på att dö. På fullt allvar. Det är ju såhär man läst att en hjärtattack, eller kanske var det blodpropp, börjar. Pekfingret och långfingret började kittla de med. Släpper sågen och går några varv i verkstan, vevade med armarna som en kvarn. Tänker att det ska göra någonting med blodflödet. Han säger till mig på skarpen ”Sätt dig och vila!” och pekar på stolen bredvid CNC:n. Jag gör det i några minuter men finner mig själv plötsligt uppe på fötterna igen, sopandes sågspån från hela dagens bestyr av alla andra.

Kan jag hitta lugnet och tilltron till mig själv, livet och den här processen? Jag skulle så gärna vilja ha tilliten med mig, den som håller mig i ryggen. Jag undrar om tillit är ett val jag måste göra om och om igen. Blir det enklare om jag har den med mig? Jag vet inte, men jag tror det.

Up Next:

Att bygga en stol av plastavfall #12

Att bygga en stol av plastavfall #12