Anteckning från någon gång under examensarbetesperioden:

Jag har suttit så länge framför datorn nu att kroppen gör ont och jag vill bara skrika, slåss! Kan inte se vad jag gör, minns inte var jag la de former jag blev nöjd med, blev jag ens nöjd?

När är det tillräckligt bra? Vad behöver prylen jag bygger och kan jag ge det till den? Räcker det att jag ger allt jag förmår? Är det tillräckligt? Är jag tillräcklig? När jag säger stopp, lurar jag mig själv då eller värnar jag om mig själv? Är det samma sak eller skiljer det sig från att värna om processen också, för prylens skull?

Huvudvärkens volym vrids upp. Kinderna blir rödare. Ögonlocken hänger så att jag ser konstig ut. Möter min blick i spegeln när jag borstar tänderna. Mitt hår är långt och slitet. Jag har inte hunnit gå till frisören. Det får bli sen, senare.

Jag måste ta tabletter för att stressen ska släppa greppet om mig, den där spänningen mitt i solarplexus. Måste ta en till för att somna. På något vis helt ur balans men ändå i balans nu. Dock har det här projektet har gjort något annat med mig. Hamnat i ett läge där mina egna ord och orosord ekar och ekar. Vet knappt vad jag säger längre. Hör min egen röst som någon annans. De kommer ikapp och springer före. En stark kopp kaffe och jag skyndar in i jobbtunnelns tystnad.

Up Next:

Att bygga en stol av plastavfall #9

Att bygga en stol av plastavfall #9