Anteckning från någon gång under examensarbetesperioden:

Tempot saktades ner. Från att vara någonstans runt 110% av min kapacitet föll jag ner till knappa 60 men tog mig tillbaka upp till strax över 80 och trodde mig hitta en medelväg där. I alla fall med examensarbetet. Hon tittade på mig med en blick som hade passat bättre över ett par glasögon men hon hade inga glasögon och tittade på mig sådär ändå. ”Sov mer” sa hon och jag tänkte att jag kanske borde öva på att vara student medan jag kan, prova att följa någon annans riktlinjer för en gångs skull. Så jag sov mer, sköt fram klockan, kom till skolan vid elva, och tyckte det var en bra kompromiss att bara stanna till 19.

På helgerna tog jag ledigt från examensarbetet, ritade olika delar av den fasta inredningen till huset, handlade material, målade om, fyllde skåpbilen med skräp och åkte tre vändor till tippen på söndagen. Det var ju meningen att jag skulle ta det lugnare men jag la till för att det fanns plats. Det andra behövde ju också göras, det var mitt ansvar, och oron att något skulle bli fel hade ändå väckt mig varje helg i mer än ett halvår. Den skulle inte lämna mig för ens de slutgiltiga skisserna var inskickade och varje garderobsdörr satt på plats.

Jag hade hoppats att oron skulle lyfta och ge plats till fokus när jag städat upp andra projekt men rastlösheten byter skepnad. Det är den där frågan som återkommer, ska jag gå rakt på det stora och viktiga och därför strunta i småkraffset, eller ska jag jobba undan småkraffset för att kunna fokusera ostört på det stora och viktiga? Jag hade gjort båda, en vecka i taget tydligen.

Up Next:

Att bygga en stol av plastavfall #3

Att bygga en stol av plastavfall #3