Knäckte äggen i en av de klarblåa skålarna, ställde in den i micron utan lock och på två minuter. Hörde det explodera där inne men lät skålen fortsätta snurra. Tog ut den när micron pep sitt irriterade pip, som om jag redan var sen för att jag inte var tidig, och åt med sked. Det har aldrig hänt förut. Att jag micrat ägg alltså. Det är här jag är, tar nya genvägar i vardagen med ledorden ”Skitsamma, gå vidare”.

Plötsligt har jag börjat ringa folk, mina vänner menar jag. De som är 35 kilometer bort, 428 kilometer bort, och de som är bortom landsgränser, men ännu inte dem som är på andra sidan världshaven. Kanske jag når dit snart. Slirar över isade ängar och pratar om illustrationer, avtal och märkliga grannar. I stunder känner jag att vi är nära, och jag undrar om det är så. Ibland känner jag mig långt ifrån, jag kan inte riktigt greppa hennes värld, men jag hör på henne att det är bra. Jag säger att det är det viktigaste ”Det viktigaste är att du trivs och utvecklas” säger jag och balanserar på kanten mellan is och tussar av dött gräs.

Dagarna går fort nu. För att jag har svårt att somna vaknar jag också sent. Fokuserar på det jag kan göra, varje litet steg som bygger uppåt och framåt, som jag behöver göra för att komma vidare. Ställer mig själv frågan ”Varför inte nu?” Och så gör jag det bara, sågar till plywood och flätar rep, skickar iväg åtta mail och kartlägger information om material och företag för det går inte att ha i huvudet. Det smetas ihop där inte. Jag kan inte skilja på vem som är vad. Han säger till mig att det går bra nu, jag både bygger och läser, gifter teori och praktik med varandra. Jag hoppas att det är sant.

Up Next:

At Home

At Home