Det tar en stund för mig att vakna, en stund att övertyga mig själv att försöka. Jag ligger kvar i sängen, hoppas att jag försovit mig, att jag idag ska få slippa undan, men oron börjar klia i kroppen och några tankar om att jag inte ska göra det värre flyter in och lägger sig vid mina fötter. Jag lurar mig själv att det kommer kännas annorlunda efter dagens första stora, starka kopp kaffe. Har jag kommit dit har jag kommit mer än halvvägs.

Det är för dem jag tar mig upp och åker iväg, köper metallbeslag och kånkar plywoodskivor så att händerna blir röda av skåror jag gnuggar bort. Det är för dem jag stannar kvar och återvänder. Kanske de vet att de är mina livbåtar, processen min ankarlina. Kanske det är därför de envisas. För jag går i deras ärende. De blir inte till utan mig och inte jag utan dem. Det tar all min kraft att ignorera de andra orden. De olika formerna av ”Skit samma. Vad spelar det för roll?”. Det blir lättare när jag sätter dem först.

Jag trodde aldrig att de skulle komma till mig, rädda mig med sin gryende uppståndelse och hålla mig flytande så som de föddes, steg för steg. Jag hade glömt bort mina andra ting, dem som står i led bakom mig, som håller mig i ryggen. Jag trodde jag var en sådan som inte kunde. Som inte kunde få idéer och absolut inte förmåga till att genomföra, varken att börja eller avsluta. När jag sa det till honom verkade han inte tro på mig. Hans blick sa något i stil med att ”Du säger bara så för att verka timid eller kanske ödmjuk.” För objekten låg ju där på golvet, halvklara, på väg att bli till, nästan i hamn. Men när jag ser på dem ser jag foster till idéer, nästan-ting som nästan kommit i land. För kommer de inte i hamn drunknar de oavsett hur nära de var. Mitt tvivel är större än nästan allt. Det är på den där Nästan-ön jag bor. Må de ta mig här ifrån.

//

It takes a moment for me to wake up, a moment to convince myself to try. I stay in bed, hoping that I have fallen back asleep, that I will be able to escape today, but the anxiety begins to itch in my body and thoughts about that I should not make it worse flow in and lie down at my feet. I fool myself that it will feel different after today’s first big, strong cup of coffee. If I have managed to get there, I have come more than halfway.

It’s for them I get up and leave, buy metal fittings and carry plywood boards so that my hands turn red from notches I rub away. It is for them that I stay and return. Maybe they know they are my lifeboats, the process my anchor line. Maybe that’s why they are stubborn. Because I am running their errands. They cannot exist without me and I do not exist without them. It takes all my strength to ignore the other words. The different forms of “Shit the same. What does it matter?”. It’s easier when I put them first.

I never thought they would come to me, save me with their dawning resurrection and keep me afloat as they were born, step by step. I had forgotten my other things, those that stand in line behind me, that hold me in the back. I thought I was someone who could not. Who could not get ideas and absolutely no ability to implement them, neither to start nor finish. When I told him, he did not seem to believe me. His gaze said something along the lines of “You just say that to seem timid or maybe humble.” For the objects were lying there on the floor, half-finished, about to be created, almost in port. But when I look at them, I see fetuses for ideas, almost-things that have almost come ashore. Because if they do not come to port, they drown no matter how close they were. My doubts are greater than almost anything. It’s on that Almost Island I live. May they take me away from here.

Up Next:

By the Sea

By the Sea