Ångesten tar sig in under huden fast att jag vet att den egentligen börjar där. Ångesten är min, det är jag som genererar den, får den att uppstå och tillåter den att ta över, men det känns inte så. Det känns som att den är sin egen och att den är större än vad jag är, som att den kommer utifrån och tar över mig tills det att hela jag är den. Hela jag är ångest.

Ångesten är ett oväder. Den är två motsatta laddningar som kolliderar, blixtrar till och slår ner i mig. När den inre konflikten uppstår anländer den samma sekund. Ingen fördröjning mellan ljus och ljud. När jag känner behov av en sak men tycker att jag borde en annan smäller det till. När jag känner mig otrygg och maktlös rullar de tunga molnen av rädsla in och det känns som att jag faller utan slut. Det finns ingenting att greppa, trygghet är en illusion och det finns ingenting som håller mig kvar.

Jag är trött på det. Jag är less. Jag vill inte ha fler lektioner i lidande. Nej tack, ge den här upplevelsen till nästa person på tur. Men det är inte så livet fungerar. Det finns ingen balans, ingen jämn fördelningen mellan vem som får vad, ingen rättvisa. Jag vet också att jag är på den lyckligt lottade delen av spektrumet tack vare faktorer jag inte kan rå över. Som var jag är född någonstans. Det finns alltid någon som fått tyngre med sämre förutsättningar. Jag är inte unik, jag vet, men det förminskar inte min upplevelse. Det ogiltigförklarar inte min upplevelse.

“Jag är inte unik, jag vet, men det förminskar inte min upplevelse. Det gör inte min upplevelse ogiltig.”

//

The anxiety gets under the skin even though I know it actually starts there. The anxiety is mine, I am the one who generates it, makes it arise and allows it to take over, but it does not feel that way. It feels as if it is its own and that it is bigger than I am, as if it comes from the outside and takes over me until it is all that I am. My whole being is anxiety.

Anxiety is a storm. It is two opposite charges that collide, flash and strike right in me. When an internal conflict arises, it arrives the same second. No delay between light and sound. When I feel the need for one thing but believe I should something else, it hits. When I feel insecure and powerless, the heavy clouds of fear roll in and it feels like I am endlessly falling. There is nothing to grasp, security is an illusion and there is nothing that holds me.

I’m tired of it. I have had enough. I do not want more lessons in suffering. No thanks, give this experience to the next person in line. That’s not how life works. There is no balance, no even distribution between who gets what, no justice. I also know that I’m on the lucky part of the spectrum thanks to factors I can not control. Like where I was born. There is always someone who has gotten a heavier load with worse conditions. I’m not unique, I know, but it does not diminish my experience. It does not invalidate my experience.

“I’m not unique, I know, but it does not diminish my experience. It does not invalidate my experience.”