Allt måste komma ut nu. Jag behöver det, jag svämmar över. Otåligheten och rastlösheten och rädslan kliar som sommarens första myggbett, lyser röda på ännu blek hud. Allt inuti, intryck och idéer som ännu är odefinierade behöver ta plats utanför mig, utföras och uttryckas. Dessa frön, potentialen till att någonting kan börja gro och bli till, växa till sig, och intuitionen som säger att det finns någonting längre fram på vägen att plocka upp om jag bara går. Potentialen och möjligheterna behöver mig, de behöver att jag övar och övar, slipar mina uttrycksverktyg. De behöver att jag stiger ut i solen, det är bara tid i ljuset som fattas nu. Det andra är redan där.

Jag ser på andra, min terapeut säger att jag gör det alltför ofta, men när jag ser på dem ser jag att “Kan hon så kan jag”. Ibland blir jag arg för i korta stunder ser jag att jag inte är sämre, jag kanske är precis lika bra som hon är, men jag har inte vågat än. Jag har inte vågat ge mig själv den platsen, den platsen som egentligen alltid varit min för att jag finns till, för att jag är här. För att jag är jag äger jag min plats. Jag har den utan att behöva bevisa mig, vinna den eller erövra den eller bevisa för någon att jag är värd den. För den är ju min. Vems skulle annars vara?

“För att jag är jag äger jag min plats. Jag har den utan att behöva bevisa mig, vinna den eller erövra den eller bevisa för någon att jag är värd den.”

Hela tiden vill jag så mycket. Skriver jag undrar jag varför jag inte målar, ritar jag undrar jag varför jag inte bygger, fotar jag undrar jag varför jag inte 3D-modellerar. Det tar aldrig slut. Jag borde nog ha vant mig vid att jag är såhär men det har jag inte. Jag undrar fortfarande om jag kommer bli en sådan person med tunnelseende med tiden, en sådan som bara gör en sak, en som slipat på just den enskilda talangen och uttrycksverktygen den behöver i flera års tid och lever i princip enbart i den världen. Finns sådana personer eller är det en idé om andra vi har just för att vi aldrig kan se en hel människa?

Jag har inte tid att hindra mig själv längre. Jag ska prova att följa den där glädjen, den där lilla gnistan som jag skymtar ibland innan den släcks av alltför starka vindar och ibland ösregn. Jag ska göra, känna hur det känns och låta processen leda. Jag ska försöka lita på den, processen. Och på mig. Jag ska försöka att lita på mig.

//

Everything has to come out now. I need it, I am overflowing. The impatience and restlessness and fear itch like the first mosquito bite of the summer, bright red on still pale skin. Everything inside, impressions, and ideas that are still unidentified need to take form outside of me, executed and expressed. These seeds, the potential of something to sprout and become, to grow, and the intuition that says that there is something further down the road to be picked up if I only walk. The potential and the possibilities need me, they need me to practice and practice, that I sharpen my expression tool. They need me to step out into the sun, it is only time in the light that is missing now. All else is already there.

I watch others, my therapist says I do it too often, but when I watch them I see that “If she can, I can”. Sometimes I get angry because in brief moments I can tell that I am not less than what they are, I may be just as good as she is, but I have not dared yet. I have not dared to give myself the place, the place that always has been mine because I exist, because I am here. Because I am I own my place. I have it without having to prove myself, win it or conquer it or prove to anyone that I am worthy of it. Because it is mine. Whose else would it be?

“Because I am I own my place. I have it without having to prove myself, win it or conquer it or prove to anyone that I am worthy of it.”

All the time I want so much. If I write I wonder why I do not paint, if I draw I wonder why I am not building, if I make pictures I wonder why I am not 3D-modeling. It never ends. I should probably have gotten used to being like this, but I have not. I still wonder if I will become such a person with tunnel vision over time, one who only does one thing, one who has honed the individual talent and expression tools it needs for several years and lives practically only in that world. Are there such people or is it an idea of others we have precisely because we can never see an entire person?

I do not have time to inhibit myself anymore. I will try to follow that joy, that little spark that I sometimes glimpse before it is extinguished by too strong winds and sometimes heavy rain. I will do, feel how it feels and let the process lead. I’ll try to trust it, the process. And myself. I will try to trust myself.

Up Next:

Tahini

Tahini