A Balancing Act

Hur mycket kan jag säga och vad kan jag säga innan jag går över gränsen till att det blir för nära, blottande på fel sätt, röjande, så att jag står kvar utan hud, genomskinlig?

Balanserar ständigt mellan det personliga och privata, att vara genuin, förbli genuin men ändå bibehålla tryggt avstånd. Att möta någons blick och se den i ögonen, se den, och sedan gå.

Jag blir så lätt stressad, av andras blickar på mig, av mina egna ögon som ser mig genom dem och undrar “Vad ser de nu?”. Vet att jag inte kan rå över vilken vinkel de ser mig från och vet att de aldrig ser hela mig i ett ögonkast, men vet de själva om det?

Vill ändå ta plats. Vill trotsa henne som säger “Inte bra nog” och “Du får inte”. Vill visa henne att “Det är jag visst det”. Att tycka om mig själv skulle vara den största revolten.

//

How much can I say and what can I say before I cross the line over to too close, revealing in the wrong way, exposing, so that I am left bare, transparent?

Constantly balancing personal and private, to be genuine, remain genuine but still maintain safe distance. To meet someone’s look and see that person in the eye, to fully see that person, and then leave.

I am so easily stressed, by other’s glances at me, by my own eyes seeing me through them wondering “What do they see now?” and to know that I cannot dictate how they see me and know that they never see entire me in one glance, but do they know that themselves?

Despite that I want to take up space, take place. Want to defy her, she who says “Not good enough” and “You are not allowed”. Want to show her that “I am that anyway”. To like myself would be the greatest rebellion.

Up Next:

At Their Wedding

At Their Wedding