Ambiguously Divided

I trotsålder mot allt jag tror på, har sagt att jag tror på, har tvingat mig själv att tro på, för det måste vara sant och jag behövde någonting att hålla i, hålla fast vid. Går emot varenda regel och princip. Säger att jag orkar inte mer, skitsamma och gå vidare. Men jag sätter ändå ett bäst-före-datum på den här perioden så att jag inte lämnar mig själv att driva helt fritt. Trots upproren i varje steg kan jag inte frigöra mig från mig själv. Och det stressar mig. Det stressar mig att jag inte släpper taget helt och att jag därför nu, sekund för sekund, färdas mot datumet, den dagen då jag ska återinföra regelverket om än omvärderat. Jag längtar tills den dagen kommer, när reglerna åter omfamnar mig, och vill inte alls att den dagen ska komma.

//

In an obstinate age against all I believe in, have said I believe in, have forced myself to believe in, because it has to be true and I needed something to hold on to, to stick with. Going against every rule and principle. Saying that I cannot take it anymore, whatever and move on. Nevertheless I put an expiration date on this phase so that I do not leave myself completely adrift. Despite the revolts in every step I cannot liberate myself from me. And it stresses me out. It stresses me out that I cannot let go fully and because of this I now, second by second, travel towards the date, the day when I restore the regulations albeit revalued. I long for the day to come, when the rules embrace me once more, and I don’t want it to at all.

Up Next:

CDMX ETC

CDMX ETC