Space for Doubt

Hon men inte jag. Självklart är det hon men absolut inte jag. Aldrig mig och alltid någon annan, som får ta plats, som får vara henne. Varför får inte jag vara hon, den som står i ljuset och breder ut armarna utan att tänka en endaste tanke på att det skulle vara märkligt att stå där hon står, fel eller fult att stå där hon står, så som hon står? Det är en spärr hos mig som slår igen, slår emot, slår till, slår mig på fingrarna, att nej, det här är inte din plats. Du är inte den hon är.

Men så finns det en annan röst, och den viskar att också hon var och blev, också hon är bara för att hon är, och just därför får hon stå i ljuset, just därför får hon ta plats, ha plats och njuta, för stunden är hennes, platsen hennes och hon sin egen att välja, ja eller nej. 

// 

Her but not me. Of course it is her but absolutely not me. Never me and always someone else, who is allowed to occupy space, who gets to be her. Why am I not allowed to be her, the one who gets to stand in the light and spread her arms without a thought that it would be odd to stand where she stands, wrong or ugly to stand where she stands, just like she stands? It is a latch in me that closes, that strikes, that hits, that hits me on my fingers, that no, this is not your place. You are not who she is. 

But there is another voice, and it whispers that also she was and became, also she is simply because she is, and because of this she gets to stand in the light, because of this she gets to occupy space, to have a place and enjoy it, for the moment is hers, the place hers and she her own to choose, yes or now.

Up Next:

Sun Setting @2pm

Sun Setting @2pm